Rosgrupper som var omtyckta under början av 1800-talet var alba-, gallica-, damascener-, centifolia- och mossrosor.

Av albarosorna finns ett tjugotal kvar på marknaden t ex ’Maiden’s Blush’, ’Celestial’, ’Königin von Dänemark’ och ’Mme Plantier’. Albarosorna blir vanligen höga buskar och är härdiga till zon 5, några till zon 6.

Bland gallicarosorna finns det ungefär 300 sorter kvar av de ca 2 000 sorter som fanns på 1800-talet. Många är fortfarande populära hos oss, t ex ’Officinalis’, ’Rosa Mundi’, ’Aimable Amie’, ’Charles de Mills’ och ’Tuscany’. De blir lägre buskar som är härdiga till zon 5.

Damascenerrosorna är fortfarande älskade för sin starka och underbara doft. Flera av sorterna odlas alltjämt för utvinning av rosenolja. Här i Sverige är ’Celsiana’, ’Ispahan’, ’Mme Hardy’ och ’St. Nicholas’ uppskattade av många rosentusiaster. De är högre buskrosor som är friska och härdiga till zon 5.

Av centifoliarosorna, som ursprungligen kom från Holland, finns det kvar en del som t ex ’Major’ (mormorsrosen), ’Fantin Latour’ och ’Variegata’. De har stora tätt fyllda blommor (centifolia = hundra blad) som doftar ljuvligt men de är något mindre härdiga (zon 3-4) än de tidigare grupperna och får lättare sjukdomar som svartfläcksjuka.

Bland mossrosorna är det ganska många som överlevt till våra dagar. De har mossliknande utväxter på foderblad och blomstjälk, som doftar kåda eller harts när man rör vid dem. De vanligaste sorterna i vårt land är ’Henri Martin’, ’Nuits de Young’, ’William Lobb’ och ’Salet’ (som remonterar). Av mossrosor finns det både låga och höga buskar. En del är härdiga till zon 4-5 medan andra klarar bara zon 3.

De allra flesta rosorna på 1800-talet var engångsblommande. Det fanns ett par sorter som blommade om på sensommaren. En heter ’Quatre Saisons’ (fyra årstider) och när den korsades med engångsblommande sorter fick man en ny grupp rosor som kallas portlandrosor. De blev naturligtvis populära eftersom de remonterade (blommade om). Än i dag finns det kvar flera sorter i den här gruppen, t ex ’Mme Boll’ och ’Jacques Cartier’ och ’Indigo’ som fortfarande hör till de bästa gammaldags rosorna vi har i handeln. De kan odlas ända till zon 5.

Redan under slutet av 1700-talet började man importera rosor från Kina och Japan. Många av dem blommade kontinuerligt, i synnerhet kina- och terosor, men de var också rätt ömtåliga för köld. Terosor är en vidareutveckling av kinarosor som korsats med Rosa gigantea. Förädlarna började korsa de nya österländska rosorna med de europeiska engångsblommade rosorna och fick fram nya sorter med stora och mycket vackra blommor och som dessutom remonterade. Sådana grupper är bourbonrosor och remontantrosor. Här i Sverige odlar vi fortfarande bourbonrosor som ’Louise Odier’, ’Zigeunerknabe’ och ’Zephirine Drouhin’.

Remontantrosorna är mindre härdiga och mer mottagliga för sjukdomar. Det har lett till att de inte är lika populära som de var under senare delen av 1800-talet. Ett fåtal finns ännu kvar i handeln hos oss som ’Mrs John Laing’ och ’Baronne Prevost’.

Alla de här grupperna kallar vi gammaldags rosor. Men år 1867 ”föddes” en ros som inledde en ny era i rosens historia. Det var ’La France’, en korsning mellan en teros och en remontantros, som blev den första moderna rosen. Den följdes snabbt av många fler sorter som blev enormt populära för sina stora, mycket välformade blommors skull. Den här gruppen kallas tehybrider eller, i vardagligt tal, storblommiga rabattrosor. Det fanns kinesiska rosor med en klarröd färg som tidigare inte funnits bland de europeiska rosorna. De användes flitigt i förädlingen av tehybriderna. Så småningom övertog tehybriderna marknaden helt tillsammans med de klasblommiga polyantharosorna som uppkom under sent 1800-tal ur en lågväxande Rosa multiflora (japansk klätterros) korsad med någon kinaros. Polyantharosorna utvecklades så småningom till våra dagars floribundarosor (klasblommande rabattrosor) som är de mest sålda rosorna både här i Sverige och i övriga delar av världen.

De gammaldags rosorna sjönk alltmer i popularitet under 1900-talet och var fram till 1980-talet nästan helt borta ur marknaden. Det var bara moderna rosor som såldes. Men de gammaldags rosorna levde kvar i rosarier och gamla trädgårdar. Under 1980- och 90-talen svängde trenden och folk började igen efterfråga de gammaldags buskrosorna som vanligen är både härdigare, mer långlivade och ofta lättare att odla än de moderna rabattrosorna.