För den som vill odla rosor i kallare trakter finns det några grupper av buskrosor som är mycket härdiga och dessutom lättodlade. De här grupperna är främst rugosarosor och spinosissima-, eller som de tidigare kallades, pimpinellifoliarosor. Spinosissima-gruppen härstammar från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. De förädlades främst i Skottland av Robert Brown och hans bror.
Rugosa-gruppen har den vilda vresrosen Rosa rugosa som stamfar. Den importerades från Nordostasien i slutet av 1700-talet men började användas i förädlingen först under slutet av 1800-talet.
Av rugosarosorna är ’Hansa’ den absolut härdigaste. Den klarar zon 8. Men det finns många andra som går till zon 6 och 7, t ex ’Fru Dagmar Hastrup’, ’Henry Hudson’, ’Jens Munk’, ’Louise Bugnet’, ’Pink Grootendorst’, ’Ritausma’, SCHNEEKOPPE (’Hansnovem’), ’Therese Bugnet’, ’White Grootendorst’ och ’Wasagaming’. Alla blommar hela sommaren eller remonterar.
Till spinosissimarosorna hör bl a ’Plena’ (Finlands vita ros), ’Poppius’, ’Single Cherry’ och ’Stanwell Perpetual’ (den enda som remonterar). De två första klarar sig till zon 7-8, de två senare till zon 6. De tål sämre jord och torra lägen och kräver ingen omfattande skötsel.
De blommar tidigt med enkla eller fyllda blommor i vitt, rosa eller körsbärsrött. Alla doftar fint.
En grupp nyare spinosissimahybrider är inte lika härdiga men bildar stora, vackra buskar med större blommor. Till den gruppen hör ’Aïcha’(zon 6), ’Frühlingsgold’(zon 5), ’Frühlingsduft’(zon 5) och ’Karl Foerster’ (zon 4). De kräver lite bättre jord men är annars anspråkslösa.
Det finns också många vilda rosor och korsningar mellan vilda rosor och ädla rosor som är både härdiga, lättodlade och vackra. De är vanligen höga buskar som kräver mycket plats. De passar i häckar, bland andra buskar och träd och är utmärkta på naturtomter. Vanligen är de också härdiga, åtminstone till zon 5. De blommar bara en gång, rätt tidigt, i söder i juni och i norr i juli. Följande kan rekommenderas:
Kanadensiska rosor
är ingen enhetlig grupp utan består av sorter som korsats fram i Kanada främst sedan 1970-talet. De har visat sig vara härdiga till zon 6, en del till zon 7. I varmare trakter med ett fuktigare klimat får en del lätt angrepp av svampsjukdomar. De passar därför bäst i kallare zoner.